Hanna Fransson

Om jag ska vara riktigt ärlig så tycker jag att det är så himla nervöst att lägga upp bilder som har med häst att göra. Jag är så grön jämfört med så många andra duktiga ryttare i min ålder, och för att inte tala om alla yngre helt fantastiska tjejer och killar. Människor överlag tycker väldigt mycket därute på medieforum. Hästfolk är inget undantag. Det är hälar som är någon centimeter för långt fram, det är päls som är för lång, det är tyglar som är för långa, det är det och det är det andra och det tar aldrig slut.

Givetvis ska man inte ta åt sig av allt som folk skriver. "Köra sitt eget race." "Se sin egen utveckling" och allt det där. Men för någon som sedan de unga tonåren blottat sitt liv från den vinkeln och passionen hon känt sig väldigt väldigt trygg i, fotograferandet och skrivandet, så känns den här, nyare vinkeln, den från hästryggen, väldigt osäker. Men kul! Jag suger åt mig alla tips och allt roligt ni har att berätta. Men jag är ny. Jag är inte Malin Baryard och jag är ingen femtonårig naturtalang. Vi lever i en snedvriden värld där fokus ligger på tok för mycket på resultat. På att vara bäst. På att hoppa högst och komma längst. Ingen verkar längre bry sig om utvecklingen. Och framförallt, att utvecklingen alltid börjar någonstans. Även om inte så många andra verkar bry sig så gör jag det.

Att ta steget ut ifrån sin komfortzon, att visa upp sig från en helt annan sida än den Hanna ni följt under alla år som konsertfotograf och på turné, det är väldigt läskigt. Plötsligt blir man så mottaglig för alla som kan så mycket mer och vet så mycket bättre. Himla tur att just det där triggar mig till att vilja visa er ännu mer. Visa er att man visst kan lära gamla hundar att sitta. Hold on bitches. (Men ni kan ju försöka vara lite snälla ändå, visst?)