Hanna Fransson

Alltså... det här med hästar.
När man håller på med hästar helhjärtat så är det mer en livsstil än en hobby. Det tror jag att vi kan konstatera tillsammans. 

Att få höra att man börjar bli hästtjej deluxe som enbart tänker på hästarna rör mig inte i ryggen längre. Rent spontant känner jag att ett hästliv är bättre än inget liv alls. Faktiskt bättre än något annat liv överhuvudtaget. Jag ler mer i stallet på en dag än vad jag förut sammanlagt gjorde på en månad.

 

Till alla läkare: ni ska se mig där i boxen när jag mockar hästbajs. Jag är lyckligare än någonsin och känner mig helt varm i hjärtat trots nästan minusgrader utanför dörren.

Det spelar ingen roll om det regnar och är blåsväder ute samtidigt som Hero får för sig att testa om han kan bråka lite. Det spelar ingen roll hur mycket det regnar, hur många duster vi har eller om han är rent ut sagt förbannad för att han måste vänta (vad är ens det?) på något ätbart. Trots det åker jag alltid hem med ett leende på läpparna.

 

Allt slit med hästar och i stallet ger så himla mycket tillbaka. Inte imorgon, inte om en månad, inte om tio år utan här och nu, där och då. Du får tillbaka så mycket mer än du ger och det hela tiden. Tusenfalt. Varenda misstag tar en framåt och varenda dust får en att le i efterhand. Jag gillar det. Om det är tråkigt med hästtjejer så okej. Om det är så att jag ägnar mig åt kärleken till hästarna mer än något annat just nu? JA, och det är okej. För åter igen känner jag att ett hästliv är det bästa jag kunde få efter att inte ha velat ha ett liv alls. Ett liv med leenden från hjärtat varje dag var något jag inte ens kunde drömma om tidigare. Nu har jag det och om det på något sätt är tråkigt för er, så snälla avgå från min vänskapskrets. Med omedelbar verkan. 

 

Det är den här vägen jag valt och jag kunde inte varit nöjdare.