I live for the applause
Idag vill jag belysa att jag kan stryka änne en sak på min before-I-die lista. (Ja, alla har en sådan, om inte skricftligt så mentalt. Försök inte lura mig!) Jag fick nämligen... *trummvirvel*.... applåder när jag gick på bussen idag!! Ja det är sant!! Varför tänker ni? Jodå, det ska jag tala om för er, det var så välförtjänt så kan inte bli mer förtjänt.
Redan när jag åkte ut till stallet i eftermiddags hade det börjat skymma och kylan kröp in under skinnet på mig. Jag gick vägen från busshållsplatsen till stallet, som i kylan verkade minst tredubbelt så lång som vanligtvis.
Tanken var att rida ikväll men det var så mörkt och regnet piskade smått i ansiktet om man försökte lyfta blicken så jag drog undan den tanken snabbt och pysslade lite i stallet istället. När jag är klar tittart jag på klockan, och inser fakta; det går en buss om fyra minuter, och det går en om.. drygt en timme. Jag tror.. att det kan ha varit det snabbaste beslut jag fattat på länge. Jag pussade Hero hejdå, slet upp reflexjackan ur väskan (bragdguld för det tack) och sprang iväg. Verkligen sprang. Sprang så att fötterna nästan vek sig under mig när jag höll på att halka i det blöta gräset oräkneliga gånger. Samtidigt viftade jag vilt med reflexjackan fladdrandes i handen som jag inte hunnit ta på mig för att bilarna skulle se mig. Varenda människa som såg mig på denan sprint fick sig ett gott skratt kan jag lova. Där och då kändes det som en kamp, på liv och död. Det var att hinna med bussen eller ruttna ute på en åker i Norra Vallåkra. You do the math.
När jag srpinger där med all fokus på att ta mig framåt, flaxa med armarna för att bilarna ska se och samtidigt hålla ornding på fötterna så ser jag bussen komma.
Tanken var att rida ikväll men det var så mörkt och regnet piskade smått i ansiktet om man försökte lyfta blicken så jag drog undan den tanken snabbt och pysslade lite i stallet istället. När jag är klar tittart jag på klockan, och inser fakta; det går en buss om fyra minuter, och det går en om.. drygt en timme. Jag tror.. att det kan ha varit det snabbaste beslut jag fattat på länge. Jag pussade Hero hejdå, slet upp reflexjackan ur väskan (bragdguld för det tack) och sprang iväg. Verkligen sprang. Sprang så att fötterna nästan vek sig under mig när jag höll på att halka i det blöta gräset oräkneliga gånger. Samtidigt viftade jag vilt med reflexjackan fladdrandes i handen som jag inte hunnit ta på mig för att bilarna skulle se mig. Varenda människa som såg mig på denan sprint fick sig ett gott skratt kan jag lova. Där och då kändes det som en kamp, på liv och död. Det var att hinna med bussen eller ruttna ute på en åker i Norra Vallåkra. You do the math.
När jag srpinger där med all fokus på att ta mig framåt, flaxa med armarna för att bilarna ska se och samtidigt hålla ornding på fötterna så ser jag bussen komma.
Ja, jag förstår er. Jag drog också efter andan där och då.
När jag tror att jag inte klan springa snabbare så kommer på-liv-och-död-insikten tillbaka och jag springer, ännu fortare(!), snubblande, halvhalvkande, genom alla vatten och dyngpölar, med en.enda.sak i sikte: bussjäveln.
Jag hann.
Bussen och jag nådde hållplastspinnen samtidigt och flåsande som en hel hjord bisonoxar kliver jag på och möts av en skrattande busschaufför och applåderande resenärer. Kände mig ungefär så som jag tror att OS-gudmedaljörerna känner sig när de kliver på pallen. Underbar känsla. Mer av detta i livet tack!?
Jaja, när vi ändå är i gång hämtar jag gärna bragdguldet för suddiga bilder också.
