idioti
Vissa tycker det är ren idioti att börja med hästar när man är så "gammal" som jag är. Att börja med hästar, det ska man göra när man är liten flicka och rider ponnysar på ridskola medans man i skolan sitter och ritar små hjärtan kring favoritponnyns namn i blocken.
Andra tycker att det är heldumt att backa och börja på lägre nivå när jag trots allt haft ett så stort hästintresse när jag var yngre. Att man inte borde "hinna bli så dålig". Min pappa bodde i princip mitt emot ett stall, jag hängde där så fort jag hade tid en period. Jag var även på ett dressyrstall där jag både hjälpte till att rida och med den sedvanliga stallskötseln. Sedan har vi de klassiska ridskolerminerna när man var ännu mindre såklart. Men när jag flyttade in till stan, satsade mer och mer på fotograferandet och därmed började resa runt över hela landet så fanns det inte tid eller vilja alls längre. Allt i mitt huvud blev fotograferingen, nästa konsertschema, tågtidtabeller och att samtidigt bolla gymnasietn.
Andra tycker att det är heldumt att backa och börja på lägre nivå när jag trots allt haft ett så stort hästintresse när jag var yngre. Att man inte borde "hinna bli så dålig". Min pappa bodde i princip mitt emot ett stall, jag hängde där så fort jag hade tid en period. Jag var även på ett dressyrstall där jag både hjälpte till att rida och med den sedvanliga stallskötseln. Sedan har vi de klassiska ridskolerminerna när man var ännu mindre såklart. Men när jag flyttade in till stan, satsade mer och mer på fotograferandet och därmed började resa runt över hela landet så fanns det inte tid eller vilja alls längre. Allt i mitt huvud blev fotograferingen, nästa konsertschema, tågtidtabeller och att samtidigt bolla gymnasietn.
När man börjar rida igen efter en sådan tid så kan jag lova er att de muskler man en gång hade är så gott som borta. Och ingen mår dålig av att lära sig nya saker? Mest av allt behöver jag lita mer på mig själv, min osäkerhet i vissa situationer smittar av sig så himla fort på hästen och då är det kört. Jag får göra om, göra rätt femtioelva gånger ibland. För varje dag på hätryggen känner jag hur jag vågar lita mer och mer på mig själv och osäkerheten försvinner. Då stress och rädslan för att misslyckas har spökat hos mig i många år är den vinsten är för mig guld värd. Kanske den största vinsten jag kommer att kunna göra i livet faktiskt.
Ja, det kanske är idioti. Men för en gångs skull känner jag ingen rädsla för att misslyckas. Jag känner heller inte något behov av att bli bäst. Bara bätte. Bättre än vad jag är just nu. Att hela tiden fortsätta att bli bättre än jag är och varit. Jag har just nu en häst som har lika mycket att lära mig som jag honom. Det är för mig, ett vinnande koncept, hur man än vrider och vänder på det. Sen får det vara hur mycket idioti hit eller dit ni än vill.
Mvh
En mycket suddig idiot, men en mycket glad sådan.
