Hanna Fransson

 

Jag och min hjärna är verkligen inte vänner. Att må som jag gör med en hjärna som den jag har kan vara tortyr på många olika sätt. Om det finns något jag är mäkta trött på så är det något som jag kallar black or white. 
Ena dagen kan jag känan mig helt fantastisk och låter verkligen ingenting stoppa mig eller trycka ner mig. Jag känner mig bubblande lycklig och glad på alla vis. Andra dagen, kan jag vakna upp med känslan av att jag inte ens behöver resa mig ur sängen. Att dagen redan är misslyckad. Sådana dagar känns det som om jag har två alternativ; Antingen dödar jag mig själv eller dödar jag alla andra. Allt annat vore bara att ödsla död tid. Redan den sekunden då jag vaknar och slår upp ögonen, blir medveten om att mitt hjärta slår och hjärnan kopplar att jag lever känner jag mig som världens största misslyckande och längtar efter att dagen ska vara över. 

Ni förstår principen: det är så stora kontraster. Kontraster kontraster kontraster. Detta behöver nädvändigtvis inte vara ett problem, eftersom jag är medveten om det brukar jag anpassa mina dagar efter det. Jag räknar aldrig med att göra något före tio på morgonen tillexempel av den simpla anledningen att jag inte vet hur jag mår när jag vaknar den morgonen. Antingen vaknar jag klockan sju pigg på livet eller så vaknar jag klockan sju och behöver minst tre timmar för att peppa mig själv mentalt att ens orka andas. 

 

Men så kommer de där glada dagarna och jag känner mig så glad, ser framåt och bestämmer saker. Att träffa den där kompisen för att fika, att ta det där tåget, att ta exakt den bussen, att göra det där och det här. Planer görs upp och jag ser fram emot det så himla mycket. Sedan kommer den där dagen jag planerat och jag vaknar på en svart sida. Då är hela världen ett fiasko. Hela jag är ett fiasko. Det som redan känns jobbigt känns ännu mer jobbigt eftersom jag känner mig så fruktansvärt misslyckad som inte lyckas eller orkar genomföra mina planer. Jag vill, så mycket. Men jag kan bara inte. Det går inte. Kroppen vill inte. huvudet vill inte. Hur mycket än hjärtat vill. Då blir jag ledsen och arg för det. Och allt slutar som en ond cirkel. 

Att inte kunna planera mer än några timmar framåt dödar mig. Idag var en sån dag jag hade sett fram emot och planerat för. Allt började med en sömnlös och ganska hjärnskrynklande natt, med en svart svart svart morgon. Redan då var dagen förstörd och jag inte beskriva lättnaden när jag fick andas åkerluft och pussa häst ikväll efter en sådan dag. Det känns så förbaskat trist att inte kunna planera. Att inte våga se framåt. Att allting från och med imorgon är ett stort frågetecken vars enda svar beror helt på slumpen och de första sekunderna när jag vaknar. Jag hatar(!!!) att göra vänner & bekanta besvikna men med den här hjärnan så gör jag ofrivilligt just det. Hela tiden. Och jag hatar mig själv för det. Ganska mycket. Hela tiden. 

 

Vissa nätter kan jag sitta upp och fundera på vad jag gör och vart jag är när jag är 25, 40 eller kanske 70 år gammal. Andra nätter, kan jag sitta uppe och undra om jag ens blir så gammal. Kontraster kontraster kontraster. Jämt och ständigt. Balansgång bland kontraster utom kontroll. 

Jag hatar det. 
Och det gör mig ledsen. 
Och otroligt osäker, på livet, på allt.