Hanna Fransson

Imorgonbitti ska jag åka ut till stallet tidigt, släppa ut hästarna, mocka och rida. ÄR så taggad! Jag får sådana ryck emellanåt och känner bara "Jag vill till stallet och rida nu nu NU!" Det bara kryper i kroppen på mig och hjärtat skriker efter att få stå i ett kallt litet stall med radion på i bakgrunden och mocka boxarna. Det är det bästa lugnet som finns. Sen blir jag så himla pepp på att sitta upp på Hero också, jag kan verkligen känna att det går framåt och för varje steg vi tar nu känns det som att allting bara går bättre. Jag är en person som inte vill att enhäst eller hund ska lyssna på mig för att denne måste, hellre vill jag få de att förstå hur kul det är när jag leder vad som ska komma härnäst. Hur fantastiskt roligt livet blir när man lyssnar på mig. Då får man nästan alltid djur som blir nyfikna, glada och backar upp en i alla lägen. Den känslan är bra fin den. Och att mötas av en gnäggande häst som kommer mot en i hagen är verkligen världens bästa känsla. Där och då gör det inte så mycket att tröttheten fyller varje ven i hela kroppen och att det är mitten på iskalla december. Man bara finns, och det är helt jävla underbart.