man märker inte att man ger upp
Förutom förkylningar, så finns det en anann sak som kommer att ha en evig plats på min shitlist;
Folk som säger till deprimerade eller självmordsbenägna människor att "ge saker som livet en chans".
Folk som säger till deprimerade eller självmordsbenägna människor att "ge saker som livet en chans".
Ärligt talat, vill jag bara skrika rakt ut. Slita dem i stycken och bränna deras kroppar på bål tills jag kan sopa upp askan och sprida ut den i Röda Havet. Kanske inte riktigt, men nästan. Ni förstår principen. Jag blir fly förbannad.
Ni förstår, jag är en utav dem som fått höra detta. Inte en, inte två utan oräkneliga gånger. Att man ska "ge det en chans." Låt mig ställa en öppen fråga till alla er som gjort detta, till mig eller någon annan. Hur kan ni sitta och prata med en person som, kort sagt, har gett upp på livet, att ge det en chans. Tror ni verkligen att folk som försöker ta sitt liv vaknar upp en morgon och tänker "Nej nu är jag trött på det här, det går nog inte" och kastar sig framför ett tåg? Tror ni inte att dessa människor, dem, jag, vi, har gett livet chanser? Att vi har gett det fler chanser än ni kanske någonsin ens kommer att behöva ge livet. Tror ni inte vi har legat dagar, veckor, månader, år av ångest och känt hopplösheten skölja över oss när inte livet längre går ihop?
Låt mig då få tala om för er att jo, det har vi. Mer än ni förmodligen någonsin lär förstå. När man inte har fler chanser att ge, när man har sugit ut varje liten gnutta hopp ut livet man kunnat fiska upp, det är då man ger upp. Hur kan det enda ni har att säga till oss i det läget vara "Du kanske borde ge det en chans"? Hur!?
Låt mig då få tala om för er att jo, det har vi. Mer än ni förmodligen någonsin lär förstå. När man inte har fler chanser att ge, när man har sugit ut varje liten gnutta hopp ut livet man kunnat fiska upp, det är då man ger upp. Hur kan det enda ni har att säga till oss i det läget vara "Du kanske borde ge det en chans"? Hur!?
Folk säger att man inte ska ge inte upp.
På livet, med musiken, med favoritsporten, med skolan, med kärleken, med sig själv.
Men det är det som är problemet med att ge upp, man märker inte att man gett upp förrän det är för sent.
Som med musiken. Man slutar plötsligt bara inte. Man börjar spela allt mer sällan. Tills man en dag inte spelar längre alls. Det är först då man inser att man gav upp. Då det komma hur många chanser som helst på silverfat men när man redan har gett upp. Då finns det inga silverfat i världen som är bra nog.
Det gör mig så himla arg att mötas av orden "ge det en chans" jämt och ständigt.
Jag har gett livet chanser. Hela mitt, och många andras liv är kanske bara ännu en chansning.
Det gör mig så himla arg att mötas av orden "ge det en chans" jämt och ständigt.
Jag har gett livet chanser. Hela mitt, och många andras liv är kanske bara ännu en chansning.
Säg istället åt oss att våga hoppas på det vi verkar tro är omöjligt. På saker vi inte sett, saker vi inte upplevt eller tror existerar. Lär oss att våga, visa oss mod och lär oss att vi är värda allt och lite till. Eller ja, egentligen, lär oss vad som helst, förutom att vi ska ge det en chans.
