Hanna Fransson

Det här ett inlägg som kommer få en del av er att skaka på huvudet. Moralfrågor, tankeställningar och rent samvete. För sanningen är, att hur mycket ni än försöker intala er att allt inte handlar om utseende och ytligheter så är samhället fortfarande lika skevt och det mesta är faktiskt än idag just det: ytligt. Yta yta yta. Vad ni än försöker säga för att låta moraliskt kloka så är det så. Jag vill inte direkt påstå att livet blir en solskenssaga bara för att man har ett utseende som tilltalar många, men det är ett faktum att folk är snällare mot dig om du, i deras ögon, är snygg. Det kan göra mig spyfärdig. 

 

Jag är idag tjugoett år gammal. Eller ung, beroende på hur ni vill se det. Först idag börjar jag inse att detta är ett faktum vi jämt försöker prata bort med fina ord trots att jag innerligt önskar att det vore annorlunda.

 

I staden där jag bor, där är man någon eller ingen alls. Jag är inte någon. 
Jag har varit ingen alls i hela mitt liv. Jag har varit den där som låtit både hörapparater, tandställning och glasögon skapa mig. Jag har varit den där tjejen som blivit sist vald i precis alla lag och lekar. Jag har varit den där tjejen som aldrig vågade yttra sig högt av osökerheten för om de skulle skratta åt henne igen eller inte. 

Jag har varit tjejen som alltid gick i skuggan av några andra. Jag är en av de oräkneliga tjejer som lät ord och blickar under uppväxten forma mig. Motvilligt men ändå så lekande lätt. 

Kläder jag aldrig använde för att de var fula, leenden som aldrig logs för att de inte var fina nog, sånger som aldrig sjöngs för att det inte var vackert nog, berättelser som aldrig berättades för att de aldrig var bra nog. Och gudarna ska veta att jag försökte att vara.. nog för dem. Jag försökte så hårt och hoppades varje ny vecka att något skulle förändras, men det blev aldrig riktigt så. Att vara nog är det svåraste man kan vara. När det kommer till kritan kommer de alltid lyckas hitta skavanker och fel hos dig om de bestämt sig för det. Hela min uppväxt och skolgång fokuserade jag på att pendla mellan att vara människor till lags, göra folk nöjda och om jag inte kunde det; spela osynlig och hålla mig i skuggan av de jag umgicks med för att inte synas för mycket. Så mycket att jag glömde den viktigaste personen i mitt liv, mig själv. 

Det där satte, och har satt, krokben för hela mitt framtida liv. 
En tjej med redan krokig självkänsla hamnade på botten och fick lära sig tidigt att leva med och förstå att hon inte var bra nog. Och kanske mest av allt fick hon lära sig att, hon skulle aldrig bli det heller. 

 

 

Jag vet än idag inte om jag är mest arg på de som var rövhål nog att behandla mig så eller på de som visste om det men inte gjorde något alls. Kanske är jag mest arg på mig själv för att jag lät dem göra det. Jag vet inte. Oavsett vad så är man inte jätteklok när man är ung och ensam i skolan. Och även om man skulel vara klok, så är man inte så stark. Man är bara inte det. Man gömmer sig i mörkret och hoppas att någon ska råka tända lampan och se vad som pågår. Det är bara det att det är aldrig någon som råkar tända lampan och se. Man lir fast i mörkret väntandes på ett mirakel istället. Alldeles för länge. 

 

Oavsett vad så gick åren och de senaste två-tre åren har jag kommit i kontakt med dessa människor flera gånger (the fun life of living in a small town yeaaaaah) och därmed också fått höra en del sjuka saker som faktiskt gör mig illamående.

Tillexempel, vad säger ni om de som kom fram till mig under en utekväll och pratade glatt. Efter drygt en halvtimme av total förvirring frågar jag om de verkligen inte känner igen mig och får ett utbristande OJ till svar av en utav dessa personer som sedan chockerat utbrister "Shit, vad fan har du lyckats göra för att fixa ansiktet!?". En annan gång mötte jag en av största idioter till tjejer jag stött på inne på Ica som glatt springer fram till mig för att hälsa och påpeka att "Nej men vad kul att se att du förändrats! Du ser ju nästan bra ut nu!". Värt att skratta åt är också killen som ville bjuda mig på middag och jag kort berättade för honom att jag aldrig i mitt liv skulle vilja ens vistas i närheten av någon som behandlat mig så. Vad jag får till svar? "Men det är ju skillnad, du är mycket snyggare nu." 

Rätta mig om jag har fel. Jag vet att jag är (kan vara*) trevlig. Och jag måste vara helt fantastisk på alla vis med tanke på att mina vänner fortfarande står ut med mig. Men så vitt jag vet har jag varit trevlig hela livet mot de som varit trevliga mot mig. Så vitt jag vet har ingenting drastiskt förändrats de senaste åren. Kanske era hjärnor utvecklats lite mer men annars nej? Dessa människor är helt medvetna om hur de behandlat mig när det var yngre och inga ursäkter om att "jag var ung och dum" kan ursäkta ett sådant beteende. Ja, jag skulle också påstå att du var ganska dum kära du, väldigt dum och osäker. Men oavsett vad, hur(!!!???) kan man som människa tro att man under tio år kan behandla någon som skit, göra livet surt för denne och sedan agera som om det aldrig hänt? Tror ni att jag har glömt? Tror ni att jag har glömt alla år? Alla år som gjort mig till den jag är idag? Tror ni att jag har glömt hur ni förstörde mig, brände ner mig och sparkade på mig? Tror ni att jag har glömt det som lär ta en halv livstid att bygga upp igen, om ens det?

Vet ni vad? Det har jag inte. Och jag lär förmodligen aldrig göra. 

 

Det är så fel att det är såhär. Att unga människor låter sig stöpas i en form skapad av andra människor som har en sned syn på vad som är vackert. Jag kanske inte var den vackraste silverskeden i lådan när jag var tretton år, men jag kan garantera att jag hade ett hjärta större än många av dem jag vandrade jämte. De var snabbare på att döma än en formel1-bil kan köra fort. Hur skevt är inte det, att fortfarande är det såhär. Desto snyggare du är, desto trevligare är människor mot dig. Det är helt bissarrt. Det är en del år sedan jag gick i korridorerna på grundskolan, men jag vet att det är precis lika bissart fortfarande om inte värre. De unga tjejer och killar jag får kontakt med idag som är i samma sits som jag var då, de får mig att inse att samhället inte har förändrats ett skit mer än att vi möjligtvis förnekar fixeringen vid yta ännu mer nu än då. 

Det här måste sluta, på allvar.