som om allt kommer tillbaka, utom han
Jag skriver väldigt mycket. För hand. I herdliga skrivböcker. Nästan varje dag faktiskt. I perioder skriver jag ofantligt mycket och ibland mindre. När jag låg på sjukhuset skrev jag ut tre kollegieblock på en vecka utan konstigheter och bidrog väl därmed också till att träd slaktas för vår pappersförbrukning. Men sånt är livet, det var inte det jag ville komma till.
Men ja, jag skriver. I massor. Och ibland när jag känner mig lite halv i hjärtat så gör jag bland det dummaste man kan göra; jag går tillbaka och läser saker jag har skrivit förut.
Ibland känner jag mest att, när jag inte kan få minnen att stanna föralltid. Så skriver jag. I hopp om att orden och bläcket ska leva kvar längre än mina hjärtslag. Det är som en slags frihet.
Med ens så reser jag tillbaka i tiden och blir helt fylld av samma känslor, samma sorg eller samma glädje. Med ens så känenr jag någonting. Någonting som får mig att ibland känna att jag lever, och ibland någotnign som får mig att undra hur jag ens kan leva. Med ens minns jag så klart och det är som om allt kommer tillbaka. Men även om allt kommer tillbaka så gör inte han det.
Dagboksinlägg juli 2014
Egentligen är jag nog inte arg på dig.
Fast jo, lite är jag nog. Lika mycket lite som jag är arg på mig själv.
Egentligen är det nog allting mellan oss som jag är arg på.
Alla sjöar. Alla berg. Alla pubar. Alla drinkar. Alla storstäder. Alla broar. Alla vindar.
Egentligen är det nog allt det som fyller upp de 2137 kilometer vi har mellan oss.
Egentligen är det nog allt det som fyller upp de 2137 kilometer vi har mellan oss.
Att bergen står i vägen för att jag ska kunna känna din värme. Att vi har en datorskärm emellan oss när jag vill se in i dina ögon. Att samma skärm är i vägen när jag sträcker fram handen för att långsamt dra den genom ditt hår.
Det är nog egentligen det jag är arg på.
All ledsamhet och saknad har vänts till en ilska. En konstant ilska mot allt. Allt som lyser, rör sig eller låter gör mig arg och ledsen. Kanske för att det påminner mig om hur halv jag är här. Hur långt borta du är. Jag vet inte längre. jag vet inte mycket alls längre. Jag vet inte ens vad jag gör när jag inte vet längre. Vanligtvis brukar jag krypa in i din famn och känna mig som femton år igen, du håller om mig och pussar mig på pannan och sen brukar allt bara lösa sig på något magiskt vis. Men nu? Nu vet jag inte riktigt hur det ska lösa sig. Det gör mig också arg egentligen, att jag inte vet.
Egentligen är jag nog arg på att jag är så ensam.
Egentligen är jag nog arg på att jag är så ensam.
Jag är helt nerdrogad av din kärlek. Jag behöver den som syret i mina lungor och nu står jag här och känner hur allt bara blir tungt att andas. Jag hör din röst. Och jag hör din kärlek. Jag ser din kärlek i dina ord. Jag kan känna din kärlek i hela hjärtat. Och hela hjärnan bara tänker på dig och vår kärlek. Men jag känner inte den fysiskt. Jag kan inte känna allt det där lilla du alltid gör som får mig att känna mig extra trygg i vardagen och som får mig att inse att jag är så älskad.
Småsaker egentligen.
Småsaker egentligen.
Som att du alltid vänder mig och håller fast mig framför spegeln när jag försöker gå därifrån. Som att du alltid lägger din hand i min när du märker att jag är nere, bara för att visa att du finns där. Hur du i tystnad drar min kropp närmre din när du märker att jag inte kan sova. Tätt, tätt intill dig. Så tätt att jag nästan kan höra blodet susa fram i dina ådror. Hur du tittar på mig ibland, som om jag nyss dykt upp framför dig likt. Sådär som bara du kan. Hur du stannar upp mig ibland för att kyssa mig. För att påminna mig om nuet, här och nu. Om dig och mig. Om oss.
Egentligen småsaker, som när du är borta, plötsligt blir så himla stora.
Så stora att tomrummen efter dem blir mörka och oundvikliga.
Jag saknar att känna dig på det sättet.
Egentligen är det nog därför jag är arg.
För de där hålen har fyllts upp av stora tunga stenar av oro och ovisshet.
Mörkret blir ännu mörkare och stundtals är jag så osäker på om du någonsin kommer att orka komma tillbaka till mig och fylla upp de tomrummen med kärlek igen. För jag kan vara så jobbig ibland menar jag. Vem orkar ens med mig.
Egentligen är det nog allt det där jag är arg på.
Inte dig.
Inte Egentligen.
Men småsakerna blir till stora saker just nu.
Och all kärlek blir till ilska.
Och jag vet inte vad jag ska göra åt att jag inte vet,
när det inte finns en famn att krypa upp i.
xxx
