Jag och mina superhästar. På vår supergård.
Hej.
Jag heter Hanna. Vissa av er kanske har följt mina senaste år under namnet fotograf Fransson. (Här). Andra kanske inte. För er som inte har det; hej på er.
Jag är tjugoett år gammal och hade gärna skrivit en lång text här om mina fantastiska hästar, min fantastiska gård och alla lyckade träningar för mina superduktiga tränare som tränar varje vecka med mig i vårt superlyxiga ridhus och där allt går superbra. För att inte glömma alla tävlingar som vi jämt och ständigt hämtar hem rosetter på. Jag och mina superhästar då alltså. Men jag är tjugoett år gammal med en kärlek till hästar, en ambition att lyckas. Men någon supergård, med ett superlyxigt ridhus där mina superhästar springer runt precis som jag vill? Nej det har jag inte. Inte något av det faktiskt.
Jag tog upp ridningen när jag mådde som sämst efter sommaren och jag varvade ridlektioner med att googla alla begrepp som småtjejer i stallet pratade om. Började prata med alla hästintresserad vänner jag känner och bara sög i mig allt som en svamp. Idag är jag i stallet nästan varje dag. Jag har ingen superhäst och ingen supergård. Men mitt på landet bland alla lerpölar ett pyttelitet stall står Lucky Hero. Det är han som får mig att kämpa och utvecklas. Vi bråkar lite då och då och han gör absolut inte alltid som jag vill. Även om det brukar bli så till slut efter lite duster. Men han är ändå min hjälte. Hur klyshigt det än låter. Han är nog den enda som får mig att längta ut när regnet öser ner och får mig att vilja fortsätta med den här skiten kallad livet. Alla ryttare och glittriga, glammiga hästbloggare har någongång börjat just från början. Det är där. I den där början, som ni hittar mig.
Med den här bloggen vill jag bevisa för alla er som funderar på att följa ert hjärta, att det går. Det går hur bra som helst och så länge du vill lyckas kommer du att göra det. Oavsett ålder.
(Mest av allt är kanske allt det här för att påminna mig själv om att saker faktiskt går framåt. Att jag duger, och framförallt; att jag har en vilja tusen gånger starkare än alla motgångar. Jag behöver bli påmind om det ibland.)
Jag heter Hanna. Vissa av er kanske har följt mina senaste år under namnet fotograf Fransson. (Här). Andra kanske inte. För er som inte har det; hej på er.
Jag är tjugoett år gammal och hade gärna skrivit en lång text här om mina fantastiska hästar, min fantastiska gård och alla lyckade träningar för mina superduktiga tränare som tränar varje vecka med mig i vårt superlyxiga ridhus och där allt går superbra. För att inte glömma alla tävlingar som vi jämt och ständigt hämtar hem rosetter på. Jag och mina superhästar då alltså. Men jag är tjugoett år gammal med en kärlek till hästar, en ambition att lyckas. Men någon supergård, med ett superlyxigt ridhus där mina superhästar springer runt precis som jag vill? Nej det har jag inte. Inte något av det faktiskt.
Jag tog upp ridningen när jag mådde som sämst efter sommaren och jag varvade ridlektioner med att googla alla begrepp som småtjejer i stallet pratade om. Började prata med alla hästintresserad vänner jag känner och bara sög i mig allt som en svamp. Idag är jag i stallet nästan varje dag. Jag har ingen superhäst och ingen supergård. Men mitt på landet bland alla lerpölar ett pyttelitet stall står Lucky Hero. Det är han som får mig att kämpa och utvecklas. Vi bråkar lite då och då och han gör absolut inte alltid som jag vill. Även om det brukar bli så till slut efter lite duster. Men han är ändå min hjälte. Hur klyshigt det än låter. Han är nog den enda som får mig att längta ut när regnet öser ner och får mig att vilja fortsätta med den här skiten kallad livet. Alla ryttare och glittriga, glammiga hästbloggare har någongång börjat just från början. Det är där. I den där början, som ni hittar mig.
Med den här bloggen vill jag bevisa för alla er som funderar på att följa ert hjärta, att det går. Det går hur bra som helst och så länge du vill lyckas kommer du att göra det. Oavsett ålder.
(Mest av allt är kanske allt det här för att påminna mig själv om att saker faktiskt går framåt. Att jag duger, och framförallt; att jag har en vilja tusen gånger starkare än alla motgångar. Jag behöver bli påmind om det ibland.)
När snön kommer ska jag fixa en lite vintrigare header också, hehe... jag lovar!
